Känn ingen sorg för mig…….. Sverige

Erik Haidenhalter
SWEA Bladet Wien 2005

Svensk musik har i många år varit en stor exportvara. Det är dock inte alltid det som säljs över gränserna som är det populäraste i hemlandet. En liten överblick om svensk musik i dag

”Känn ingen sorg för mig, Sverige” är egentligen ett ändrad citat ifrån Håkan Hellströms första skiva resp. hans första singel fast Sverige är här utbytt mot Göteborg.

Hellström och Kent

Nu är det så att man bör känna till två band från Sverige, för att kunna kallas svensk i dag.

Klart att Evert Taube och Bellman är ett måste de också, men när det gäller dagens musik är Eskilstunabandet Kent och Göteborgsliraren Håkan Hellström oifrånkommligt. De ÄR Sverige. Just det: Är. Åtminstone för dem som är mellan 14 och 35 år och lite till. Och man kan i Sverige tycka vad man vill om de två, men de har redan blivit nya ”Evert Taubes” antingen man vill eller ej. Dessutom de är stora enbart mellan Öresund och Torneälven – kanske även lite öster och väster om dessa gränser.

Ändå är de ganska olika i sin stil. Håkan kan man kalla typisk för Göteborg: tragisk glad. Det låter Avenyn över allt det han sjunger. I låtarna är det alltid vår, nyförälskelse, dans och prippsfylla, och en stor laddning allvarlig livsglädje.

Kent då? De har funnits i drygt 10 år och är så populära att man har lika stor chans att vinna på Lotto som att få en konsertbiljett. Sista skivan ”Vapen & Ammunitio” såldes i 500 000 exemplar, och man kunde höra singlarna i stafett mellan Köpenhamn, Oslo och Stockholm. Den 22 mars i år släppte de ett nytt album och det lär inte bli mindre hysteri nu. Musiken är enligt sångaren Jocke Berg andra sidan av charts- och schlager-Sverige. Ni vet, Sverige har en obegriplig fascination för schlagers sjungna av ABBA eller Carola (en numera äldre schlagerdrottning) I kombination med ”enkelspårig” festglädje.

Kent står däremot för: förort, Myrdals och folkhemsbyggnader från 60-talet, ensamhet, vinterdepression, korta somrar, kränkt patriotism, tragisk kärlek och tonårskänslor som även står sig i vuxenlivet.

Andra artister

Visst kryllar det också av andra musikartister i Sverige och flera av dessa har dessutom stora framgångar i utlandet. De har dock inte samma kultstatus i Sverige som Kent och Håkan Hellström. Sist jag var i Spanien hördes i högtalarna en soulartist från Uppsala och när man slår på hitparaden på österriska kanalen FM4 så kan man vara säker på att det finns någon eller några band ifrån Sverige. Och det just så det är. Den svenska musikexporten är inte längre de stora kommersiella framgångarna – fastän de finns ju de också – utan består av tusentals småband som har ett stort, positivt och sofistikerat rykte och bred lyssnarskara.

Detta är på något sätt en svensk paradox. Sveriges etablissemang vill gärna synas och höras – och det ska vara ett lättsmält utbud. Det är IKEA och ABBA man gärna marknadsför och Expressen tror tydligen fortfarande att Melodi Festivalen är det bästa i musikens värld och att Brittney( en svensk har gjort en del av hennes låtar) är så bra och överlägsen vad Sverige kan erbjuda. En sorts musikalisk Jantelag.

När vi får stora internationella och tillika kommersiella musikaliska framgångar som tex med Erik Prydz – ”Call on me” vars video spelades trött i världen, så blir dessa en ren protest och provokation till det som Sverige ska vara.

Moderna Musik Sverige

De visar nämligen hur Sverige är. Precis som Kent och de svenska internationella storheterna som HIVES och Mando Diao gör. Det nya Sverige i motsats till det gamla Sverige. Det är inte endast en generationskonflikt. Dagens musik handlar om att det berömda svenska välfärdssamhällets är ett minne blott. Detta budskap tas på allvar av kritiska ungdomar runt om i världen, för att de känner detsamma för sin egna omvärld. Det spelar ingen roll att staten har satsat miljoner på att hjälpa de unga att utveckla sin musik och ordna skivkontrakt.

Ungdomen skulle ha gjort sin musik ändå. Den musik de skapar är förmodligen inte det staten tänkte exportera som ”Made in Sweden”.

Dagens nya musik är motsatsen till statens marknadsförda, underhållande folkhemsmusik.

Den nya generationen musiker har blivit allvarliga, fast etablissemanget har inte märkt det.