Jag kom till Virginia Beach tillsammans med min familj sommaren 2004. Det är genom Jonas, min man, som vi hamnade här. Han är sjöofficer och har ett tvåårsuppdrag på en NATO-stab i Norfolk.

Första tiden var mycket omvälvande och lite frustrerande. Från att ha varit heltidsarbetande tvåbarnsmor i Stockholm var jag nu helt plötsligt ”lyxhustru” i USA. Det tog ett par månader – sedan insåg jag vilken fördel det är att kunna unna sig själv och familjen denna upplevelse.

Mitt största orosmoln var våra två söners skolstart i amerikansk skola. Oskar är 7 år och Gustav är 5 år. Eftersom de varken talade eller förstod engelska när vi anlände hit, insåg jag att det skulle bli tufft, både för dem och för oss som föräldrar. Nu, några månader senare, förstår jag att jag överdrev min oro. Barn anpassar sig i regel bättre och snabbare än vuxna. Dessutom har de lättare att lära sig språk. (Det där ordspråket ”att lära gamla hundar sitta” stämmer rätt bra).

På föräldramötet dagen innan skolstart bad respektive lärare oss föräldrar, vänligt men bestämt, att låta våra barn redan första dagen åka skolbussen själva både till och från skolan. Gustav, vår yngsta son, som började kindergarten fick för att underlätta processen med sig en liten ”Vasloppslapp” som skulle hängas runt hans hals de första två veckorna. Denna lilla lapp informerade om hans namn, bussnummer, frökens namn och telefonnummer hem. Oskar som började First Grade skulle klara sig utan.

Det här går AAALDRIIIG!, tänkte jag och såg framför mig ett scenario, där pojkarna gråtande klev på den gula bussen och där jag hysteriskt sprang bredvid ända fram till skolan och försökte förklara för busschauffören att mina söner inte kunde förstå och tala engelska och att det var viktigt att de kom till rätt skolsal i rätt tid. Givetvis dolde jag min oro för barnen och sa bara med klämkäck stämma att det här kommer att gå jättebra, grabbar!

Dagen därpå steg två gossar upp på morgonen, otåliga och skräckförtjusta. De hade bråttom i väg till ”bus-stop” några hundra meter från vår bostad. Jonas och jag gjorde som vi var tillsagda och lät dem gå på bussen själva, med sina små ryggsäckar, för att åka iväg och uppleva deras allra första skoldag. De vinkade glatt farväl båda två. Jonas och jag smygåkte bakom bussen för att verkligen se att de kom fram till skolan - och de gjorde de!

Gustav kom hem med bussen vid lunchtid och sa att allt hade gått bra. Han hade till och med sagt till - på engelska- när han behövde gå på "restroom". Oj, jag blev nästan rörd till tårar av stolthet. Oskar mötte vi upp senare på eftermiddagen och han var också nöjd med sin första dag. Tredje dagen, när pojkarna klev på bussen, glömde de bort att vinka till sin mamma. Jag hade aldrig kunnat tro att de kunde bli så självständiga - så snabbt!

De har redan fått några nya kamrater i området, där vi bor och det har hjälpt till att ytterligare få fart på engelskan. Visst har de haft lite hemlängtan ibland. Det tror jag bara är naturligt. Men för det mesta trivs de verkligen i det nya landet. Jag är glad för att min familj har fått den här möjligheten och jag hoppas det kommer att bli en bra erfarenhet att ha med sig hem till Sverige om två år.