Kulturella skillnader
– några reflektioner efter besök i Syd Ost
Asien
av Britt Norrman
I dagens tillvaro känner jag mig nödd att bekymra mig
för saker och förhållanden, som jag tidigare inte
skänkte en tanke. Man tog vara på sig själv, och
det mesta dagliga upplevdes varken dramatiskt eller hotande. Stress
var ännu inte uppfattat . Lyckligtvis har jag under mina många
och fjärran resor fått erfara att det finns fortfarande
delar av världen dit vår typ av stress och rädsla
inte nått.
BURMA (MYANMAR)
Året då jag var i Burma/Myanmar var det endast tillåtet
att resa inom landet med flyg;
" landvägen" var förbjuden för turister.
Efter att ha spenderat några dagar i Rangoon så blev
mitt mål Pagan med sina hundratals pagodor. När jag skulle
flyga vidare från Pagan till Mandalay var planet försenat,
så jag hade god tid att se mig om runt kring flygplatsen.
Flygplatsens landningsbana var en helt vanlig äng med gräs
och blommor, där jag såg en massa barn springa och leka.
Van vid min beskyddande västernvärld reagerade jag kraftigt
och blev kolossalt rädd å barnens vägnar. Utanför
den lilla flygplatsbyggnaden såg jag några kvinnor som,
i vanlig ordning, satt på huk i sina färggranna saris
och pratade glatt. Med stora steg gick jag fram till dem, och med
teckenspråk och vilt gestikulerande försökte jag
få dem att se, vilken fara barnen löpte, men utan resultat.
När de inte tycktes bry sig om min upprördhet, så
tänkte jag att barnen var säkert inte deras, och att de
därför ansåg, att det inte var deras problem.
Men jag såg inga andra vuxna i närheten, förutom
översättaren/guiden som satt och sov. Jag väckte
henne och fick henne att gå med mig och prata med dem.
När jag genom översättaren förklarade vad det
gällde, så tittade de storögt och förundrande
på mig, och menade att, om barnen lekte på landningsbanan
var väl detta inget att oroa sig för. ”Barnen hade
ju både öron att höra med, och ben att springa iväg
med, när planet närmade sig.”
Jag undrade om de aldrig haft en olycka? Givetvis inte! En olycka
var helt ologisk i deras tänkande.
Jag avundades dem deras lugn och försökte också
ta det hela med ro, men van vid att "allt är farligt och
att man måste akta sig" så höll jag självklart
ett öga på ängen och ett uppåt himlen samt
öronen på spänn för att höra ljudet från
flygplansmotorerna. Och som ni förstår, så hände
det just precis så som förväntat, d.v.s att när
flygplanet närmade sig, kom barnen yra och glada springande
emot oss.
Eftersom jag börjat tala om barn och min uppfattning av östs
och västs uppfattning av oro, så bör följande
händelse tilläggas.
BALI
Första gången jag var i Indonesien, hade jag den otroliga
turen att få höra om en tempelfest i en liten by uppe
i bergen någonstans. En vännina och jag hyrde en taxi
som letade sig dit. Långt innan vi hunnit fram till vårt
mål, såg vi rader av flickor och unga kvinnor som gick
längs med vägen i sina underbart vackra och färgstarka
kläder. Alla bar de stora, vackert hoppysslade paket på
huvudet. Chauffören förklarade på sin brutna engelska
att "paketen" var offer för de olika gudarna. Vi
hade nämligen turen att få uppleva en fest i ett av de
tempel där både Buddha och Hinduiska gudar vördades.
Vi såg , att vi var de enda utlänningarna och utbytte
några ord om, att vi kanske gjort fel att som icke troende
av dessa religioner försöka närvara vid de uppkommande
ceremonierna.
Men vi uppfattade snabbt, att de nyfikna blickarna som riktades
mot oss var absolut inte fientliga utan tvärtom. Man tog tag
i våra händer och fick oss att sätta oss ner, och
så kom en mamma och lade sitt lilla barn i mitt knä.
Jag blev minst sagt förvånad och tänkte på,
att nog har man lärt sig själv och sina barn, att man
skall akta sig för främlingar "de kan vara farliga"
. Och inte vill man att någon annan skall ta i ett barn som
är så litet; den där "personen kanske lider
av någon smittosam sjukdom"....
Kvällen blev en härlig upplevelse, och innan den var
slut hade jag fått äran att hålla i flertalet småbarn,
och de som kunde gå fick lov att komma och sitta bredvid oss,
som väl i deras ögon såg bra konstiga ut.
Men ingen såg rädd ut och detta till trots, att vi var
de enda som hade en bil till vårt förfogande .... men
inte kidnappar man barn.... eller hur är det med det bland
oss som är s.k. civiliserade .....
Något som är värt att fundera över!
|
