Medföljandeproblematik vid utlandsflytt
Monica Rabe/ SWEA Forum 1997, uppdaterad 2008
Den anonyma benämningen DEN MEDFÖLJANDE kan lätt
associeras till en annan okänd person i en av litteraturens
klassiker, nämligen DEN TILLKOMMANDE i Joseph Conrads roman
Mörkrets Hjärta. Boken är minst lika aktuell idag,
som den var då den skrevs för 100 år sedan. Den
borde läsas av alla och inte minst de som ska arbeta i utvecklingsländer.
Den handlar om en brittisk man och forskare som skickas iväg
till Afrika för att studera sina teser vad beträffar
primitiva kulturer. En ohygglig bild presenteras av det koloniala
Europeiska framtåget. De människor som arbetar för
de olika organisationerna skildras på ett mycket realistiskt
och trovärdigt sätt. Man kan dessvärre ännu
idag finna liknelser med vår tid. Huvudpersonen har lämnat
sin fästmö England. Hon spelar en relativt obetydlig
roll i boken, men är ändå viktig. Hon har inget
namn utan kallas Den Tillkommande - en tålmodigt väntande
kvinna. Epitetet ger ett anonymt, passivt och opersonligt intryck.
Samma intryck ger även ordet DEN MEDFÖLJANDE.
Äventyr tillsammans
Man hör ofta talas om den s k MEDFÖLJANDEPROBLEMATIKEN,
då man diskuterar utlandsanställningar. Ett märkligt
sätt att uppmärksamma de frågor som kommer upp
då man ska ta sitt första kliv ut i världen tillsammans
med sin partner och kanske barn. Låt oss i stället kalla
detta tillfälle i sitt liv för TILLSAMMANSÄVENTYRET.
Visst kan det finnas problem, men låt oss först närma
oss en utlandsvistelse mer positivt.
För det är ett äventyr man ger sig ut på,
då man accepterar ett jobb utomlands. Med allvarliga undertoner.
Det är ingen semester, snarare en ganska tuff utmaning. Det
kan liknas vid en seglats i förhoppningfullt en liten stadig
båt. Men det fordras ett bra manskap ombord, god “team
spirit” och lite “jävlar anamma” i kombination
med en stor portion humor. Har man väl gett sig iväg
tillsammans ska man inte hoppa överbord utan hugga tag och
surra sig fast och hjälpa varandra då stormarna skakar
båten. Ibland kan man behöva kasta ut en livboj och
se till att den som fallit överbord kommer ombord igen. Men
det finns inte plats för någon passsivt medföljande
person, utan alla måste vara med och ställa upp. Då blir
det en spännande tid utomlands!
Viktig arbetsinsats
Tyvärr uppskattas inte alltid värdet av alla de arbetsinsatser
som kvinnorna lagger ned utomlands. Man kanske inte heller har
förstått vad dessa kvinnor ger upp och hur mycket de
ger. För vi talar här om både ett givande och tagande.
Men också om en satsning på ett liv tillsammans där
den ena partnern jobbar utanför hemmet (ofta hårt och
mycket) och den andra (ofta kvinnan) ägnar all sin energi åt
hemmet, barnen och mannen. Hon bygger upp ett nytt hem och socialt
nätverk, hon lär sig leva och fungera i sitt nya land
och hon ställer upp för sin man och sina barn som ofta
har en jobbig anpassningstid i sitt nya internationella liv.
Kulturella Bagage
Om man är något insatt i s k “cross-cultural
training” inser man snart hur olika vi alla är vad beträffar
det kulturella bagage som vi släpar med oss runt jorden. Vi
formas under vår uppväxt i våra familjer naturligtvis
men också väldigt starkt i det utbildningssystem, i
vilket vi tillbringar den viktigste tiden av våra liv . Det är
under vår uppväxt som vi lär oss hur att fungera
i ett samhälle, hur vi ska se på våra medmänniskor
och världen i stort och framför allt hur vi ska samarbeta.
Våra svenska värderingar och normer är ganska specifika
och många gånger ganska olika de man kan finna i andra
kulturer.
Feminina mjukisländer
Vi sägs i Skandinavien ha en informell och mycket demokratisk
(platt) företagskultur. Vi jobbar i projekt och vi ger människorna
(redan skolbarnen) fria händer att experimentera och arbeta
utan regelbunden mätning och kontroll. Vi tillåts göra
misstag då och då och vi får lära oss att
dela beröm. Våra ungdomar blir sjävständiga
i ganska tidig ålder, föräldratrycket är inte
så starkt och diktatoriskt som i många andra kulturer.
Man samtalar och försöker lösa konflikter. Vi blir
lärda att inte bestraffa våra barn vare sig fysiskt
eller psykiskt. Vi har en mjukare syn på uppfostran - något
som kallas en “feminin” syn. Vi inskolas i nya situationer
och detta gäller både inom skolans värld och i
arbetslivet.
Maskulina hårda länder
I den internationella världen möter vi oftast en annan
syn. Vi talar om “maskulina”, hierarkiska kulturer
där samhället är mer ordnat och strukturerat i kontrollerande
former. Den vuxnes värld är oftast skild från barnens
och ungdomarnas värld. De vuxna är de som bestämmer
under hela uppväxttiden. Man har starkare medel att bestraffa
och man kontrollerar att regler efterlevs. Detta system startar
redan i skolan (med betyg redan i lekskolan) och fortsätter
i arbetslivet fast i andra former. Man har här format människor
som passar in i mer hierarkiska, auktoritära och relativt
formella affärkulturer. Individen måste hävda sig
mer och armbågarna måste vara vassa om man ska kunna
ta sig fram i livet.
Kulturbyttor alt. byten
De människor som rör sig i likartade kulturer med relativt
samstämmiga värderingar och attityder funderar aldrig
på dessa skillnader. Problem uppstår då man ska
byta kultur så att säga och börja fungera i ett
land där man har totalt olika uppfattning vad beträffar
utbildning, uppfostran och syn på människor. Arbetsklimatet
och sättet att arbeta kan skilja sig väsentligt från
det man lärt sig acceptera som normalt.
Det är lika svårt för alla (oavsett vilken nationalitet
man har) att byta kulturer eftersom vi alla tror att det vi själva
representerar är det enda rätta. Vi är vad som kallas “etnocentriska”.
Vi tror på vår egna förträfflighet eftersom
vi sällan har behövt frågasätta våra
egna värderingar och attityder!
Mödosam väg
Processen att anpassa sig i ett nytt land
och en ny kultur är
långvarig och relativt mödosam. Man får “stöta
och blöta” och ifrågasätta mycket av det
man trott vara riktigt. Resultatet blir så småningom
att man försonas med sin nya kultur och lär sig leva
med de nya normerna. Men det tar för de flesta ett drygt år
innan man lyckats anpassa sig helt! En del lyckas aldrig riktigt
anamma det nya utan “slåss” med sig själva
och dem som finns till hands, vilket innebär en otroligt arbetsam
utlandsvistelse. Detta i sin tur får konsekvenser för
hela familjen. En del ger upp och flyttar tillbaka hem.
Stora utmaningar
Den medföljande makan får oftast ta tag i sitt nya
land på ett mer handfast sätt än den arbetande
partnern. Det sociala nätverket ska byggas upp på nytt,
hemmet ska fungera, maten ska komma på bordet, det nya språket
ska tacklas och barnen ska komma igång i en ny och främmande
skolkultur . “Skolspråket” måste inläras
snabbt. Nya vänskapsband måste knytas. Frustrationer
och hemlängtan tillbaka till det gamla välkända
måste bearbetas. Detta är uppgifter som är utmanande
och spännande men också krävande. Man behöver
vara självständig , nyfiken och öppen inför
allt det nya man möter.
Självklart är det viktigt att man förberetts inför
sitt nya uppdrag. Man måste vara påläst och uppdaterad
vad beträffar det nya landet, men ska också veta att
det är helt naturligt och vanligt att man hamnar i en kulturchock
efter ett par månader i sitt nya hemland. Man ska också vara
klar över att denna kulturella reaktion i regel försvinner
efter ett antal mödosamma månader.
Största orosmolnen
Vad är det då som vi svenskor generellt tycker är
mest besvärligt förutom det som ovan nämnts då det
gäller att få de eventuellt medföljande barnen
på rätt spår?
Oftast kommer avsaknaden av jobb på första plats. De
flesta svenska kvinnorna har ett yrkesarbete som de lämnar.
Många får säga upp sig och hoppas på ett
nytt jobb då de kommer hem. Detta betyder att de också ger
upp sin ekonomiska frihet samt den för oss jämlika kvinnor
så viktiga pensionspoängen. Om man stannar utomlands
under en längre period betyder detta en ganska mager pension
då det är dags för pensionering.
Erfarenhetsmässigt hamnar man likaså i bakvattnet då det
gäller vidareutveckling inom sin yrkeskarriär, trots
att man samlar på sig en hel del annan nyttig internationell
erfarenhet.
Många svenska kvinnor tycker det är svårt att
acceptera, att de ska sitta i “baksätet” under
utlandsvistelsen och därmed inte kunna styra sin egna utveckling.
Vi är dåligt förberedda för den traditionella
hemmafrukulturen, i vilken många av våra internationella
medsystrar lätt känner sig hemma. Vi får “inskolas” i
ett nytt tänkande, lära oss att bli “charity ladies” och
uppskatta oavlönat arbete. Vi får till och med lära
oss att uppskatta det arbete man gör som hemmafru och inte
ha dåligt samvete för att man kan “slösa
sin tid” på att spela golf, spela bridge eller majong
eller ägna sig åt regelbunden “work-out”.
Något som man knappt vågat drömma om som hårt
, dubbelarbetande kvinna i Sverige.
Långsam anpassning
De flesta av oss anammar sin roll så småningom och
många småbarnsmammor säger sig njuta av att kunna
vara hemma hos sina barn, följa deras utveckling och njuta
av den korta tid som det egentligen handlar om. De passar på att
- för att använda ett politiskt svensk populärt
uttryck - ta “time-out”.
Kanske är det så vi ska se en utlandsvistelse. En tid
för nya erfarenheter och intryck. En stund i ett annat land
som vi får adoptera en liten tid, och många gånger
lära oss att älska.
Kristina i Utvandrarna
Det är inte svårt att associera kvinnans situation
till Vilhelm Mobergs Kristina i Utvandrarna. I Växjö finns
det en staty av Karl-Oscar och Kristina. Mannen ser framåt
mot det nya landet och sin nya utmaning och uppgift. Kvinnan ser
bakåt , mot sitt gamla hemland, sina rötter och sina
starka band till familjen och hemmet. Hon följer motvilligt
med samtidigt som hon dessutom känner en övertygelse
att hon gör rätt. Under hela sin tid i sitt nya hemland
håller hon kvar traditionerna och kontakten med sin gamla
kultur. Det svenska förblir mycket viktigt att bevara och
detta i sin tur för med sig att de kan växa sig starka
och överleva i sitt nya land. Kristina lämnade sitt hemland
för gott. Många flyktingar världen över har
fått göra likadant. Vi moderna “Kristinor” kan återvända
regelbundet till vårt hemland, oftast med hela vår
familj. Vi kan leva med förvissningen om att vi alltid kan återvända
hem.
SWEAs betydelse
SWEA har blivit en stark länk mellan Sverige och svenskorna.
Vi kan upprätthålla våra traditioner i denna förening,
bilda ett stort internationellt nätverk och vi kan dela med
oss av vår svenska kultur till våra barn och utländska
makar/partners eller vänner.
De flesta av oss utvandrade medföljande kvinnor bär
troligtvis en liten Kristina från Duvemåla inom oss.
I sången Min Lust till Dig i Björn Ulveus och Benny
Anderssons nya musikal sjunger Kristina:
“Vi ska va tillsammans när dag läggs till dag,
för dit du går går också jag...”
.............och det är nog så det är, när
det är som bäst. Vi går tillsammans ut i det nya äventyret.
Och vi kommer hem tillsammans.
|
