Givetvis så har språk, kultur och vänner de största betydelserna, men det finns ju så många små, små saker som verkligen gör att man känner sig hemma. Nu när man flyttar omkring i världen, får man nya referensramar men ibland är det skönt att falla tillbaka.

Det är tex himla skönt när man hittar olika vägar och genvägar till och från mataffärn, eller ett bra tankningsställe till bilen eller när man vet vad som är mjölk i kyldisken. (Här i Turkiet har de något som kallas ayran, rinnande yougurt, och den förpackningen ser precis ut som en mjölkförpakning, vilket har hänt mer än en gång att jag har tagit fel på. (Och varje gång svär jag över att det är så kort hållbarhet då ”min mjölk” skär sig i kaffet!!!)

När det ringer i telfonen så börjar jag också känna sig hemmastad. Jag minns att jag hoppade till första gången det ringde i min telefon här i Turkiet. Ljudet av signalen var inte bekant. Och jag undrade en hundradelssekund var ljudet kommer ifrån. I början, så var det ”bara” mamma (och då kunde man ju välja att låta det ringa om man inte var på humör att prata med familjen). Tiden går och helt plötsligt vänjer du dig vid ringsignalen och dessutom så blir det mer än ett samtal i veckan. Slutligen är din telefonsidnal ett normalt inslag i vardagen och du förstår direkt att det är i din telfon det ringer i. Så småningom kanske du får flera samtal om dagen och då vet du att du faktisk bor i ditt nya land, i din nya bostad. Och nyfiken som jag är, så svarar jag alltid efter en viss brytpunk Jag kan faktiskt inte längre kan vara riktigt säker på vem det är som ringer och vill prata med just mig.

Till en början går du omkring på gatorna i ditt nya bostadsområde och hälsar inte på någon. Men helt plötsligt så ser du samma ”ansikte” om och om igen, och då förstår man att de antagligen också bo där och att det nog vore artigt att hälsa. Och man säger hej! Efter ett tag får man fler och fler att säga hej till och det känns riktigt gemytligt att gå om king- man känner sig hemma. Snabbkassörksan ler ett extra glatt leende, när hon ser dig, grannen hjälper dig upp med drickabacken och du till och med kanske blir bjuden på en kopp te till grannen.

Nu känns det som man har fått ett sammanhang och att man tillhör någonstans. Det bästa är när man får tillbaka den kvarglömda väskan med plånboken (och pengarna kvar) som man glömde inne hos konditorn, eller när man vågar fråga en granne om två ägg till sockerkakssmeten en söndag förmiddag när affären har stängt och gästerna kommer om 30 minuter. En underbar känsla har innfunnit sig!

Det absolut utlimata är, när det dimper ner en kallesle för den årliga kontrollen hos tandläkaren i det nya hemlandet. Då vet man att man till och med ingår i ett register och att de har koll på att man inte har varit hos tandläkaren på ett år.

Tyvärr har jag en ett tag kvar tills jag når dit, men just denna känsla är obeskrivligt skön även om själva tandläkare besöket är mindre roligt i sig.