Nu var det dax att ta tjuren vid hornen och sätta igång med det våghalsiga pojektet att köra bil i Istanbul. Efter att ha bott i Bangkok där vi hade ”en driver” har jag inte kört bil på fem år och dessutom lider jag av ”bilskräck”. Jag kör som en kratta, har ingen kontroll på med trafikanter, kan inte mitt nya språk och nästan inga kan engelska (ifall man skulle komma fel) och jag hittar ingenstans, men det var ändå dax att sätta sig bakom ratten. Jag har i alla fall ett ”riktigt” körkort och anses däremed som lämplig förare. Ju längre man skjuter upp projektet ju hemskar känns det. Som tur är har min sambo fattat att jag inte vill ha någon stor cool bil utan en liten käck läckerbit som går att parkera över allt och som man förstår hur långt avståndet är mellan mig och carrosen, både fram och bak.

Ut på vägen och det rullar på, fort. Över allt kör alla som galningar och jag är helt förskräckt över att ingen vet de grundlägande regelerna i trafiken. Tex så vet inte alla i denna stan att rött ljus vid ljussignalerna innebär att man ska stanna, att heldragna linjer i kurvor förbjuder omkörning och att det är bra att ha ljuslycktorna på vid mörkerkörning. Dessutom tycker jag att det underlättar om alla har fungernade bromsljus på sina bilar, eller om de blinkar med blinkisen om de ska göra en sväng, framför allt åt vänster. Svenska Anna, jag allstå, försöker att köra regelrätt och med det bestraffas jag med att vissa män hänger på tutan. De värsta medtraffikanterna är taxibilar (jag tror inte dessa bilar går på bensin utan på manligt könshormon) och bussar som tror att de äger vägarna och kan få för sig att stanna precis var som helst, gärna i en åttiograders kurva! Hujameja! Med tiden har jag dock blivit järvare. Jag har lärt mig att trängas i trafiken och jag har lärt mig att tuta på galningarn. Hela tiden sätts tålamodet på prov och jag har aldrig känt mig så stressad som när jag kör bil. Hänsyn i trafiken finns inte.

Trots Istanbulbornas nochalans i trafiken måste jag ge dem beröm, då något händer. Helt plötsligt så öppnar sig en ny värld, en värld med omtänksamhet och välvilja. Jag fick punktering, jag råkade köra lite fort och för snävt över en trottoar och då small det. Just denna dagen regnade det jag hade vit rock på mig dessutom var jag stressad. Fåfäng som jag är, beslöt jag mig att komma i tid samt hel och ren till mötet. Givetvis intalde mig själv att jag gjorde helt rätt i att köra vidare utan att stanna och se vad som hade hänt med bilen. (I detta skede visste jag inte att det var punktering jag hade, det kunde lika gäna ha varit en stor buckla.) De ”galna” taxifrörna, som i vanliga fall bara trängs och tutar, vinkade åt mig att något var fel på bilen. En man klev till och med ut och talade om på tukriska (försod inte ett ord, men han pekade på högerbak) att jag hade fått punktering och han ville verkligen hjälpa mig! Tänk att de kunde vara så omtänksamma helt plötsligt?

Tyvärr, försvann deras vänlighet i samma stund som jag fick ett helt däck. Jag som brukar vara en icke aggressiv person blev helt plötsligt en argsint arbigga som chaufför. Jag skrek på med trafikanterna. Mitt adrenalin pumpade i ådrorna och jag kände mig som dålig människa. Jag gillade inte den nya människan och ville hitta ett botemedel. Jag har provat Gyllene tider på hög volym, men då blir jag bara mer stressad samt tappar en stor portion konsentration när jag sjunger med i texterna; jag har provat att ligga med gasen i botten och vara lika idiotiska som alla andra men det resulterar bara att jag blir ännu mer stressad; jag har provat med att vara hövlig men då kom jag aldrig en meter och då blev jag stressad av det. Jag har dock efter många olika försök kommit på det som passar mig bäst. Och här är den universella lösningen: Lyssna på opera, på högsta volym. Då hör man ingen som tutar- man lever i sin egna kokong. Att sjunga med är omöjligt och därför tappar man igen koncentration. Och för att inte bli en riktigt turk men samtidigt inte vara den piktrogrna svensken ska man anväda sig av ”varannan gångs regeln”. Denna metod innebär att man släpper in andra framför en eller är hövlig varnann gång, och de andra gångerna så är man en bitch och bara tutar på för att se om tutan har samma tonart som de höga tonerna i operasången. Prova gärna min metod ni också om ni är stressade i trafiken! Den gör ett underverk för adrenalinet....