Från Annas Dagbok i Istanbul, Turkiet

Efter frukosten tog vi oss till huset. Alla gator var översvämmade, såg ut som i Bangkok under de värsta skurarna, och det tog bara en timme att komma fram. Alla hade förvarnat oss att det skulle ta mycket mycket längre tid, så var glada över den korta färden Vi öppnade dörren till huset och i hallen var det väl cirka 20 liter vatten på golvet, och det strilade in mer vatten från listen till dörren. Vi kände en unken lukt, vi sprang fram till räcket och tittade ner på källarplanet...och där var det vatten, vatten och ännu mer vatten!!!! Hela källaren var täckt med vatten upp till vaderna. Upp med byxorna för att rädda det som kunde räddas! Som tur var hade vi bestämt träff med en målare på måndagen och därför tyckte vi det var synd att ställa ner så mycket i källaren för att sedan ta upp det någon dag senare...men vissa saker fanns det. Golfklubbor, vår älskade borrmaskin, mina vackra rödvitpricka trädgårdshandskar och vår splirrans nya tvättmaskin som bara hade används två gånger, och lite annat smått och gott! Allt gick åt pipan förutom mina golfklubbor!

Förtvivlade tittar vi på varandra och undrar....vill vi verkligen bo här. Johan får en enorm svacka i humöret, medan jag hade blivit thailändare och började att skratta... Mitt i allt detta kommer vår nyanställda maid och ska ha guidning med vad som behövs göras. Inte ett ord engelska, och jag med mina två ord på turkiska (höger och vänster)...va f-n säger jag! Landlorden kom 2 timmar efter utsatt tid (han har aldrig komit i tid) och då hade jag och min sambo eldat upp oss.... Johan var stenhård och bara talade om allt skulle fixas idag annars flyttar vi ut. Husvärden fick faktiskt eld i baken och vid 7 tiden på kvällen var källaren skaplig. Våra vännersom var på ingång, hade vi fixat en upphämtning till, men givetvis hittade chauffören inte hem till oss, utan vännerna kom till min mans kontor och fick från företaget en ny driver som hittade till oss. Synen var nog inte så vacker. Jag och Johan gråa i ansiktet, uppkavlade brallor, massor med slangar ut från dörren, vatten överallt – leriga och hungriga. Lukten ska vi inte tala om. Som tur var hade de med sig lite svensk mat som vi kunde äta...och de tog allt trubbel med godan ro. Men det var ju inte bara vattenläcka i källaren, vi hade vatten även på översta våningen...drippdropp från taket på sju åtta ställen...skit kul!!!!

Vi har hyrt det här jävla turkhuset i 3 månader och bett honom fixa det som måste fungera, tex har vi bett honom kolla pumpar mm. Men inget har hänt. Nu i en månad har vi gjort en utförlig checklista på vad som ska fixas...typ att ugnen, kyl, diskmaksin fungerar, fönsterbrädor är fastsatta, toaletten spolbar, varmvatten i kranarna mm (helt vanliga saker) och tror du något har hänt. Du tror helt rätt, nej det har han inte...och nu tycker han att han har varit så duktig, fått bort vattnet, att han skiter i hur det går...och jag kan tala om att det inte är ett dugg kul att bara sitta och vänta på alla hans hantverkare som aldrig dyker upp.

Jag har till och med funderat på att strypa fanskapet nästa gång jag ser honom!!! Det känns som jag är med i Pang i bygget och att när som helst kommer John Cleese upp till mig och talar om att det är dolda kameran. För det är ju inte bara vattenläckan som har varit problem, utan telefon, ingen el på 10 timmar, måste sätta klockan på ugenen för att den ska fungera (vilket det tog 3 dagar och 2 män från ungsbolaget att tala om), folk som kommer och ska lägga om taket som bara försvinner, en målare som pissar i den trasiga toan, ingen kan förklara hur det nyinstallerade larmet fungerar (det bara tjuter) dessutom tror de att mina brandvarnare är larmsensorer, flyttgubbar som hänger i trädet för att de vill palla frukt, en man som försöker installera 5 telefoner a´ 3000 kronor styck, en annan telefongubbe som inte vet hur telefonuttag ser ut ....ja ni, you name it! I snitt har jag haft 9 män per dag (i olika ärenden) hemma hos mig.

Alla mina appointments har varit klockan 9 på morgonen och inte en har lyckats att passa tiden....den sista kom kl 22 en kväll och där till ska tilläggas att några aldrig har dykt upp. Någon dag tror jag att att vi hade 15 män här hemma! Ja, som ni förstår så är jag fullt upptagen. Men det viktigaste är nog att blicka tillbaka och se vad jag har lärt mig.

Jo, jag har lärt mig alla konstiga ord som pumpar, utag, lampor, tre fas ledningar heter på turkiska. Jag har också lärt mig att vrida ut trasor på ett förträfligt sätt (vill verkligen tacka min nya maid för detta, hon är en klippa). Och sist men inte minst, aldrig bo i HUS! (Johan hävdar dock att det är ett fantastiskt hus....men han är aldrig hemma och kan njuta av allt).Det finns dock några som har varit underbara mitt i kaoset. Och personer som tillhör den kategorin är de som jag har anställt själv på min fantastika turkiska. Min elektriker han kan mer än bara fix ljus i huset, utan han har satt upp brandvarnare och hängt tavlor med exakta mellanrum. Dessutom har de meddelat när de har kommit sent. Min maid, min sol till vardags, har också sett till att jag inte blir lurad hela tiden utan hon skriker och ryter i med hög röst när det behövs. Och de på Johans jobb vet nog allt om hur man sätter på och av, rengör och byter ut delar på alla mina maskiner här i hemmt! Inga kan engelska och därför jag jag behövt översättningshjälp! Dessa personer har verkligen gjort att vissa stunder har varit trevliga i katastofhuset. Ja, allt har varit en himla soppa så nu fattas väl bara en kraftig jordbävning eller att huset brinner ner....

Så här har min vecka sett ut och nu har jag blivit en riktig pain -in -the -as- hemmafru som inte släpper blicken en sekund från mina män i huset. Jag vakar och ställer konstiga frågor hela tiden...jag är riktigt, riktigt jobbig att tass med för tillfället!

Det sägs att man kommer att få mer tålamod med åren och erfarenheterna...vi får väl se!
Massor med kramar från
Anna i Pang i bygget mitt i Istanbul!