“Navigare necesse est” - Att segla är nödvändigt - lär de gamla romarna ha sagt. Vi säger väl idag snarare “Volare necesse est” dvs Att flyga är nödvändigt. Och visst är det det!

Vad skulle vi gjort, om vi inte hade kunnat ta oss fram i dessa plåtschabrak mellan de olika kontinenterna i vår globala tid? Hur hade det gått med alla dessa “joint ventures, mergers” och andra snabba klipp, om man inte hade kunnat resa till varandra inom kort tid? Skaka hand och skriva på (eller inte skriva på) och så hem igen.

Hopp mellan kontinenterna - What day is it? Monday! Oh, it must be Australia! Thursday, it’s Hong Kong! Ut och in på hotell. Samma “egg and bacon” frukost. Samma filet Mignon till middagen. Karaoke på natten. Alla hotell likadana världen över. CNN, BBC och TNT. Jobb i kontorsskrapor och i datoriserade kontorslandskap. Mobiltelefoner och memosystem. Internet. Telefonkonferenser. Kommunikation på engelska, tillsnickrad enligt språklig bakgrund, fylld av accenter och märkliga uttal, men ändå förståelig. En internationell karusell som snurrar fortare och fortare. Vill vi hoppa av? Kanske. Men vi kan det kanske inte.

Annat var det på Marco Polos tid. Då tog man sig till Kina, stannade där ett antal år och så tog man sig hem igen. För att avsluta livet. Båtresor - ganska aktuella i detta Titanic feberns år - tog också sin tid. Man kunde bara inte komma fortare fram. Fick sitta där och reflektera, tänka efter. Samtala och lära känna varandra. Kanske t o m läsa några intressanta böcker i lugn och ro. Inga telefoner eller fax.

Nostalgi? Kanske! Men också kanske ett försök till en stunds reflektion över vår moderna, hektiska tid. Samt en fundering kring var man hör hemma.

Internationell pusselbit
Internationellt liv - andra kulturer, spännande nya möten. Nya idéer och väderingar. Hinner vi med att fundera över detta - eller håller vi på att bli avhyvlade och tillsågade för att passa in i ett internationellt pussel, där bitarna ska se likadana ut? Kan man skapa en global människa som passar in överallt? Som känner sig hemma i alla miljöer. Detta är nog fullt möjligt, men jag hoppas innerligt att vi i denna “globala tillpassning” ska kunna ha förmågan att behålla våra speciella kulturella egenskaper.Gärna med lite “mjukare kanter” ,så att vi alla smidigt passar in i ett färgstarkt internationellt pussel.

Internationell arbetsplats
Många svenskar arbetar idag utomlands och har sina hem utomlands. De allra flesta arbetar för svenska internationella företag eller organisationer. Många är kontraktsanställda på ett antal år, men dessa år kan utökas och ibland flyttar man vidare till ett annat land och fortsätter att arbeta och bo utomlands. Detta kan för många bli en livsstil och ibland kan frågorna komma upp om var man egentligen hör hemma. Och om det är viktigt att känna sig hemma någonstans.

Vidhängade pusselbitar
Vad händer med oss “som hänger med” ut i det internationella arbetslivet som medföljande? Vi som hoppar av jobb och karriär och sågar av våra relativt välplanerade svenska liv. Var hör vi hemma och vad händer med vår tillhörighet. Kan vi skapa oss temporära hem i nya främmande länder för oss själva och våra barn? På något sätt så går det, och i regel känner vi oss hemma nästan var som helst - men priset blir för många en viss rotlöshet och inre ovisshet om var man egentligen hör hemma!

Hemma på tre kontinenter
Att bo, som jag, på tre kontinenter samtidigt- fast i olika tidsperioder - är både frustrerande och spännande. Det gäller att vara flexibel och kunna ställa om sin kulturella “knapp”, då man skiftar hem. Men vad är “hem” egentligen? Är det där jag bor mestadels, eller är det Sverige, mitt födelseland, eller är det där jag har skapat mig ett nytt litet hem i ett annat främmande land, nämligen USA?

Frågan är om “hemma” är där jag har några av mina käraste materialistiska ägodelar, som speciella prydnadssaker (med specifika minnen), fotografier, böcker och tavlor, eller om det är, där jag har mina barndomsminnen, andra värdefulla minnen, gamla föräldrar, syskon och vänner och en väntande (lite övergiven) bostad. Eller om det är där jag alltid velat bo, men aldrig riktigt få tillfälle att bo under längre tider, och där jag har alla mina älskade barn. Så vad är hemma? Och är det nödvändigt att känna sig hemma?Kan det vara så att man kan känna sig hemma var som helst, bara man är i harmoni med sig själv? Man säger på engelska “Home is where your heart is”. Så var har jag mitt hjärta då, förutom i kroppen?

Hemma i Vietnam
Mitt hem är i Vietnam sedan tre år tillbaka. Jag har kommit att tycka om detta märkliga land. Men det har tagit tid. Motvilligt börjar jag känna en tillhörighet. Jag vet emellertid, att jag måste hålla en känslomässig distans, därför att jag ska bara vara här en kort tid. Snart bryter vi upp och lämnar för gott. Då får man inte vara alltför fäst vid det “lånade” landet.

Men jag har mitt hem här nu. Och många minnen.Jag bor här med min man och vår Labradorhund. I detta så främmande land känner jag mig hemma, även om jag tidvis känner mig fullständigt uppgiven och frusterad inför mycket som sker här. Människomyllret. Trafikkaoset och den ständigt närvarande pulsen i min hemstad, Ho Chi Minh City, kan både vara enerverande och energigivande. Man lämnas aldrig oberörd. Och människorna är fascinerande i sin envetna kamp för överlevnad.

Hur kan jag känna gemenskap med dessa människor, när vi lever så långt ifrån varandra? Märkligt nog delar jag deras öde alltmer. Lever i deras vardag. Träffar på nya människoöden. Lär mig att se och förstå. Och känna. Så mitt hem är i Vietnam. Mitt svensk-vietnamesiska hem är min trygghet i detta främmande land. I mitt hem finner jag lugn och ro, men också kraft. Här finns en del av mitt hjärta.

Hemma i Sverige
Men - mitt hem är ju Sverige. Jag kan känna värmen inombords, då jag ser ner över den karga, klippiga Bohuskusten från flygplanet, då det går ned för landning på Landvetter. Havet och alla kobbarna och skären. Frihet. Öppna landskap. Det är där jag är född och uppvuxen. Där har jag mina kära släktingar och vänner. Mina svenska rötter känns starka.Jag har så många värderingar och åsikter som är svenska. Jag känner mig stolt över mitt vackra land. Det är rent och välskött. Vi har demokrati och åsiktsfrihet. Och jämställdhet. Svenskarna är duktiga och arbetssamma. En romantisk bild av mitt hemland? Kanske.Men denna bild förstärks alltmer ju längre tid man befinner sig “hemifrån”. Ursprunget och tillhörigheten blir viktiga delar i ens kringflackande liv.

Mitt övergivna svenska hem är fyllt av minnen från vårt svenska liv. Fotografier av barnen när de var små. Prylar de tillverkat i slöjden.Små nötta barnskor hängande på en liten krok. Det gamla köksbordet fyllt med märken från många års nötande. Minnen från ett härligt liv i en stor och bullrig familj. Men tyst när jag kommer på tillfälligt besök. Ensamt och lite dammigt och sorgset. Över den tid som gått och som aldrig kommer igen. Men det känns också tryggt och välbekant och väldigt mycket hemma. Här finns min identitet och hela mitt och min familjs liv. Och mängder av värme och många minnen. Det är hem till Sverige vi alltid återvänder för vila och semester, men också i kristider och då livet känns farligt. Så mitt hem är i Sverige. Här finns en del av mitt hjärta.

Hemma i USA
Men - mitt andra hem och mina barns nuvarande“hemland” är i USA. Snabba bilder passerar förbi. Underbart vackra Virginia. Fascinerande Manhattan. Chicagos imponerande skyline. Historiska Philadelphia. Dynamiska men lite farliga USA. Galna, stora. överväldigande USA. Älskade Amerika. Vilket tempo, vilken vilja . Värme och medkänsla. Underbara människor. Kraft och livsglädje. Tillhörighet. Det är ju här jag vill höra hemma, vill passa in. Och jag känner mig hemma, för här finns plats för alla slags människor, märkliga pusselbitar i ett brokigt pussel. Det är här jag vill bo som pensionär en stor del av året. Bli en glad blåhårig, golfande pensionär. Och köra en stor amerikansk bil, gärna cabriolet! Upptäcka hela detta stora land per bil. Fortsätta att upptäcka och utforska , i sann pionärsanda, så länge man orkar.

I Virginia har vi ett litet hem vid Cheasapeakes vatten, som en gång var bebott av indianer. Atlantkusten med sina långa sandstränder ligger mycket nära. Havet finns inom räckhåll. Frihet och kraft. Till denna del kom de första kolonisatörerna. Här slog de ned sina bopålar och här började USAs moderna historia.

I Virginia har vi också slagit ned några pålar. Här har våra barn gått i skola och fortsatt sin utbildning. Williamsburg och Charlottesville är för oss viktiga platser. Här finns historia och traditioner. Här svävar Thomas Jefferssons ande. Här är mitt hem. Här finns en del av mitt hjärta.

Vår stund på jorden
Borta bra men hemma bäst eller Hemma bra men borta bäst - hur känner vi det, när vi flyttar runt från den ena boplatsen till den andra?Hinner vi känna efter var vi hör hemma, innan det är dags att ge sig av igen? Och vågar vi känna efter. Många jagar runt och letar efter det “rätta” stället. En del finner aldrig sitt hem, utan lever efter principen att “borta är nog ändå bäst”. De stannar aldrig upp.

Tänk, om det verkligen är så enkelt att ordspråket “Home is where your heart is” är det enda sanna. Då blir inte livet så komplicerat. Man får söka inom sig själv var man hör hemma och alltså först och främst hitta hem till sig själv! Man kan känna sig hemma, varhelst man har sitt hjärta - för stunden.

Och det passar väl in på människor av vår sort, som lever en liten stund här och en liten stund där - under vår mycket korta, underbara tid på denna fantastiska jord.